Deponiernas inverkan på djurs hälsa och livsmiljöer

Fysiska faror och direktkontaktrisker

Deponier lockar till sig olika arter som letar efter mat, vilket leder till frekvent kontakt med farliga material.
Varpa föremål som krossat glas, metallskärvor och kasserade byggmaterial kan orsaka yttre skador och sekundära infektioner.
Fåglar och små däggdjur fastnar ofta i plastringar, nät eller tråd, vilket kan begränsa rörelser eller leda till strypning.
Små djur kan fastna i kasserade behållare eller syntetiska påsar när de letar efter matrester.

Vilda arter konsumerar ofta icke-livsmedel, inklusive plastfilmer och skum, vilket kan orsaka dödliga inre blockeringar.
Tillgång till mänskligt matavfall leder till undernäring eftersom dessa varor saknar de specifika näringsämnen som krävs för ett vilda djurs naturliga kost.
Beroende av soptippar som primär födokälla förändrar naturligt födosöksbeteende och kan störa säsongsbetonade migrationsmönster.
Höga koncentrationer av olika arter i slutna deponeringsområden ökar frekvensen av sjukdomar och parasiter.

Riskkategori	Primära arter som påverkas	Primär hälsoeffekt	Miljöbeständighet
Syntetisk plast	Fåglar och marint liv	Intern blockering och intrassling	Hög (århundraden)
Ekologiskt matavfall	Däggdjur och asätare	Näringsbrist och sjukdom	Låg (veckor till månader)
Kemiskt lakvatten	Amfibier och jordfauna	Organfel och reproduktionsproblem	Medellång till hög (år)

Lakvatten från sönderfallande avfall sipprar in i den omgivande jorden och grundvattnet och förorenar de primära drickskällorna för det lokala djurlivet.
Metan och andra deponigaser som produceras vid nedbrytning sänker den lokala luftkvaliteten och kan tränga undan grävande djur.
En soptipps fysiska fotavtryck resulterar i permanent fragmentering av livsmiljöer, vilket tvingar djur till mindre eller mindre hållbara territorier.
Gifta tungmetaller, som bly och kvicksilver från elektroniskt avfall, kan ackumuleras i näringskedjan och påverka rovdjur långt efter den första exponeringen.